Lärlabbet om forskning i skolan

Idag är det tågresa till Stockholm för inspelning av Lärlabbet. Vi ska prata om forskning i skolan, hur det kan se ut i praktiken. Jag vet att förutsättningarna runtom i landet skiljer sig åt, men framför allt ser jag att situationen märkbart förbättrats de senaste åren för att få ett tätare samarbete mellan akademi och skola.Men än har vi inte det scenario jag helst vill se, för jag tror det behövs en kritisk massa, en täthet i storleksordningen en forskarutbildad lärare på 100 lärare. Vi behöver helt enkelt ha fler lärare som undervisar i grundskola och gymnasium som också har en forskarutbildning. Men hur många forskarutbildade lärare behöver det vara för att det ska bli en kvalitetshöjning som gynnar alla elever ? Det är från klinisk forskning inom medicin jag hämtar visionen om 1% forskarutbildade, de som tjänar allra mest på en sådan målsättning är förstås eleverna som får välutbildade lärare som driver skolutveckling. Utgångsläget är tyvärr dystert, med ett nuläge av mindre än en promille forskarutbildade lärare i landets skolor kan vi kanske inte förvänta oss så genomgripande förändringar som skulle behövas. Det kostar initialt mer att ha välutbildade lärare, men i mina ögon kostar motsatsen ännu mer. Inte minst märks det av i  studier med internationella data att skolsystem med välutbildade och starka lärare är mer framgångsrika.  Men det gäller för vår del att ha tålamod eftersom forskarutbildning tar tid, sakta men säkert anställs det fler och fler lektorer, och vi kan bli bättre på att stödja varandra på många olika sätt. Och det är det här vi ska prata om på Lärlabbets avsnitt om forskning i skolan.Viktigt och angeläget tycker jag!

I dagens program är det en spännande mix av röster, goda exempel som Vetenskap i skolan(VIS) i Skåne,inspel från Skolforskningsinstitutets direktör och FoU-ledaren i Västerbotten, Per-Daniel Liljegren som bland annat talar om deras SUPER.nätverk. Till detta så skall Katrin Lilja Waltå och jag samtala kring hur våra lektorsuppdrag ser ut. Själva formen, att i lugn och ro samtala kring skolforskningsfrågor, behövs i det snabba flöde av skoldebatter vi har nu, inte sällan har den nutida skoldebatten en kraftig partipolitisk slagsida. De återkommande debatterna kring PISA-rapporter och andra internationella jämförelser har resulterat i åtskilliga spaltmeter redaktionella texter såväl som skoldebattörer från olika intresseområden, men dessvärre har yrkesverksamma lärarröster varit underrepresenterade. Jag undrar förstås vad det beror på, lärares röster är viktiga när vi pratar om kvalitet på undervisningen. Många har egna bloggar och vi lärare läser varandras med stor behållning tror jag. Men når vi ut utanför vår egen profession? Det borde finnas ett större samhällsintresse för att lyssna på lärare när det gäller vad som krävs för att det ska bli goda förutsättningar för utbildning av god kvalitet. Utbildning är alldeles för viktigt för att överlämnas till marknadskrafter och ideologisk maktkamp!

Stabil forskningsbakgrund är en av argumenten jag ofta kommer tillbaka till för att förklara den känsla av ansvar som är oundviklig när jag tänker på vad som är viktigt att förbättra i vårt skolsystem. Det finns så många som har särintressen och bakomliggande agendor till att driva frågor och där jag inte alltid är säker på att det är elevernas bästa de har för ögonen. Men hur kan jag uttrycka detta i en kort intervju utan att det missuppfattas? Det är inte helt lätt att ge korta svar i intervjuer när det är sammansatta och sammanflätade händelser i utbildningssystemet. Och orden har inte alltid samma betydelse för den som talar och den som lyssnar, det märks till exempel när vi talar om att ”forskning måste nå ut till lärarna”. Påståendet kan verka oskyldigt vid första anblicken, men när vi talar om relationen lärare-forskare-forskning som om det är något lärare bör få möjlighet att till sig finns det en risk att relationen blir i maktobalans. Det framstår som det enbart är läraren som har något att lära av forskaren, när det i själva verket måste vara en ömsesidighet, även forskare har mycket att lära av yrkesverksamma lärare.

Det är så här efter inspelningen några trådar från vårt samtal jag hoppas kommer att synas även efter redigeringsarbetet gjort sitt, främst hur vi skapar goda förutsättningar för att alla lärare ska kunna hinna lyfta in kompetensutveckling i det vardagliga arbetet. Traditionen vi behöver bryta är att det ofta är den som leder en grupp har tid avsatt för det arbetet, när det snarare borde vara självklart att alla i gruppen har tid avsatt. I min egen stadsdel Göteborgs Stad Centrum tog det ett tag att vända denna invanda tradition, men nu har alla lärare 1,5 timme per vecka avsatt i arbetstiden för det kollegiala lärande och kompetensutveckling som sker på skolorna.Tiden används till inläsning av texter, ändra undervisningspraktiken och utvärdera detsamma, besöka varandras lektioner och ses i lärgrupper för att stärka våra samarbeten. Det är utan konkurrens den förändring jag är mest glad över som skett under min tid som lektor.För att komma dit vi är har vägen kantats av mycket förarbeten, som att göra en långsiktig kompetensutvecklingsplan och ha en levande dialog med skolledare och skolpolitiker. Att vara klok och långsiktig när vi planerar den avtalade kompetensutvecklingstiden på minst 104 timmar per år är helt avgörande för att alla behov på nationell, regional, lokal och individnivå ska kunna uppfyllas.

Jag vill även sätta fokus på betydelsen av att fler lärare tar emot lärarstudenter, eftersom det är en säker väg till att bli delaktig i aktuell forskning, diskutera lärarprofessionens alla delar och knyta goda kontakter mellan skola och akademi. Det kan inte nog betonas vikten av att det är ett ömsesidigt samarbete som både skola och akademi behöver.Utvecklingen i skolan går fort, och den som inte arbetar där varje dag tappar snart kollen över vad som händer, det är definitivt en färskvara att vara uppdaterad om vad som gäller i utbildningssystemet. Med ett ökat samarbete mellan skola och akademi ser vi fler forskare i skolorna och fler lärare på universiteten, vi känner varandras vardag på ett helt annat sätt. Det här med ökat samarbete har blivit det jag sätter högst på önskelistan nu, vi behöver göra allt vi kan för att underlätta för sådana samarbete. Och då är lärarutbildningen en utmärkt arena att samarbeta på.

När inspelningen är över hinner jag prata mer med Katrin, det är väldigt givande att träffa andra lektorer och få inblick i vad som driver dem i deras vardag. Ju fler lektorskollegor jag träffar desto säkrare känner jag mig på att vi har påbörjat en bra förändringsprocess runtom i landet, det kritiska ögat som är kännetecknande för en forskarutbildning gör att vi kan bidra med lite sans och balans när det är många aktörer som vill in i skolan med ofta ganska tunna koncept, den ständiga utmaningen att leva upp till skollagens vetenskap och beprövad erfarenhet är något vi tar på största allvar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s