Skolan och normkritiskt förhållningssätt

Jag tänker ofta på hur mycket undervisningen om relationer och sex- och samlevnad förändrats under de 30 år jag jobbat som lärare. Från att ha upplevt en förväntan från samhället av ett utpräglat biologiansvar har vi alltmer fått ett delat ansvar i alla undervisningsämnen, en klar förstärkning-men också en risk att ansvaret glider mellan stolarna.

En tydlig demarkationslinje tycker jag  diskrimineringslagen blev. Det blev genast uppenbart att vi måste behandla alla exkluderande handlingar sammantaget och se helheten, intersektionalitet. Ett normkritiskt förhållningssätt blev den nya normen om man så vill…

I praktiken behöll vi på min skola ändå någon slags ämnesansvarsfördelning, vi eftersträvade en ungefärlig samordning i tid, vi såg hur vi bidrog med olika pusselbitar för att ge eleverna någorlunda sammanhang. Normkritiska frågor vävs nu in i princip allt som görs tillsammans med elever, varje dag,i matsalen, på lektioner, på raster- vilket kan leda till att det också blir lite osynligt för en betraktare. Men jag tycker vi blivit mer vaksamma på att verkligen nagelfara vårt språkbruk, ifrågasätta hur det ”alltid” har varit.

Jag har just läst klart en bra skildring av hur denna vaksamhet kan ta sig uttryck, Marcus Priftis (2014) Det otäcka könet, en bok om manlighet. Riktigt välskriven och med många avsnitt direkt anpassningsbara för diskussioner i klasserna. Som vanligt med den här sortens argumenterande texter finns det en bra referenslista och nycklar till att gå vidare. Jag läste mycket sådan forskning inom området under min doktorandtid, och försöker förstås hålla mig uppdaterad.

Under årens lopp har jag ofta varit med i nätverks- och referensgrupper om hur vi arbetar med sex- och samlevnad i skolan. På senare år har vi bland annat jobbat med Skolverkets handledningar inom området. Jag ser dock fortfarande samma brister som jag erfarit de senaste åren: vi har inte erforderlig tid att samarbeta över ämnesgränserna eller över stadierna så att progressionen blir tydlig. Det är en systematisk brist och den måste åtgärdas. Jag hade till exempel blivit väldigt glad om Skolinspektionen vid sitt besök i november frågat om hur vi arbetar med sex- och samlevnadsundervisningens progression från låg-, via mellan- till högstadiet eller hur de olika undervisningsämnena samarbetar. Det gjorde de inte. Icke desto mindre är dessa samarbeten helt avgörande för kvaliteten på undervisningen och en av de förändringar jag prioriterar högst om jag skulle få chansen att bestämma över lärares arbetstid.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s